Här hemma har vi kommit in i en skön mellandagslunk, sova
länge på morgonen, äta frukost länge, springa eller lunka
en tur, äta resterna av julmaten, se på julserier och njuta av
julpyntet och julblommorna.
Jag köper inte så mycket julblommor, de jag har
får flytta runt lite. Hyazinterna tas in en stund nu
och då för de har så start doft som jag och Ola
kan bli lite allergiska mot, julstjärnorna får stå
på julbordet, gottebordet eller soffbordet. Min första
amaryllis blommade en vecka innan jul och min andra
amaryllis håller på att slå ut nu.
Vi har inte börjat planera nyårsmenyn än, det blir bara jag
och Anders i år, Hanna och Ola skall fira på annat håll. Det
blir bra det också, förra året firade vi med vänner men i år
står vi över det på grund av pandemin, det blir mycket
att ta igen när pandemin är över, om den någonsin går över
riktigt….? Men just nu saknar jag att få träffa och krama
min mamma, träffa kompisarna över en bit
mat, att gå ut och äta på restaurang, gå på gymmet,
att gå och handla utan att vara rädd att bli smittad,
att få åka till fjällhuset i Norge, att få gå till jobbet,
att få skaka hand och kramas som vanligt. Jag tyckte att
det kändes väldigt stort idag när 91 åriga Gun-Britt blev
först i Sverige att bli vaccinerad. Vi pratade om det under
frukosten och jag känner att detta är en händelse i
storleksordningen mordet på Palme och tsunamikatastrofen.
En händelse man kommer att komma ihåg typ, “kommer du ihåg vad du gjorde
när Sverige ficks sin första vaccindos mot Coronapandemin”.
