Jag var ingen stor fan av SATC de första sex säsongerna men nu när säsong 7, And just like that, är här och jag är helt hooked. Det känns som om jag kan knyta an till karaktärerna mer nu när de har blivit äldre och upplever liknande situationer som vad jag gör i mitt liv. SATC har blivit en alvarligare, äldre och annorlunda, men värdig – och sevärd – fortsättning . Jag gillar det andra kritiserar, att allt är lite mer politiskt korrekt som att Carrie representerar nu de heterosexuella ciskvinnorna i en sexsnacks-podd cast med queer-ickebinär mexikansk-irländsk diva, Miranda – vit och gammal och heterosexuell som hon är – råkar kommentera både kön och hudfärg i en akademisk miljö där woke-kulturen härskar. Men det räcker inte Charlottes dotter byter namn till Rock och vill inte kallas för flicka längre, men jag gillar det för det är ju vår omvärld just nu. Men man saknar ju Samantha….
Sex and the City sändes mellan åren 1998 och 2004. Serien utspelar sig i New York, och handlar om fyra kvinnors liv, vänskap, kärlekar, sex och mode. Här är en bild på Carrie och Mr Big från första säsongen för 25 år sedan.
Även om jag inte är lika modemedveten som Carrie så gillar man ju modet i serien. Det här är superläcker outfit tycker jag.
Byxor, en vintageunderklädesklänning, en kort cardigan och ett fint halsband till det och till alla outfits, heels såklart.
Kommer ni ihåg när man klippte av jeansen vid knät, det måste varit i början av 20-talet, 2003-2004. Det var före jag startade min blogg så jag hittar ingen bild på mig med mina avklippta jeans, men jag var inte riktigt så stylisch som carrie 🙂
Och så älskar jag att Miranda har grått hår
Det är revolutionerande att göra en serie om medelålders kvinnor och deras åldrande kvinnokroppar.
Fast Carrie blir aldrig gammal…. Men nu är det torsdag och avsnitt 7 är här, got to go…
