För 4 år sedan flyttade båda barnen hemifrån samtidigt och det blev en omställning för mig och Anders. Vi bestämde oss för att göra mer saker bara vi två som att gå på bio, teater, resa, gå ut och äta etc. Och vi gjorde det och det fungerade bra men så flyttade båda barnen hem igen och vi kom av oss lite med våra förutsättningar och det var också ok för hur det nu är, det är trevligt att ha barnen boende hemma. Men så i höstas när Ola flyttade till sin nya lägenhet och vår älskade Molly hade flyttat till hundhimlen så kändes det att nu börjar ett nytt kapitel för mig och Anders. Nu är vi plötsligt DINKs igen, vi har ett enklare liv med bara oss två att ta hänsyn till. Hur ska man leva nu när föräldraskapet inte längre är en lika central del i ens vardag och identitet? Vad kan man göra om det känns svårt att manövrera i ett hem och ett liv som känns påfallande tomma när barnen tagit sina flyttlådor och dragit.
Denna gång känner jag mig inte lika ledsen och övergiven som när barnen flyttade ut förra gången. Det handlar ju dessutom om mer än att barnen flyttat. De, och jag, har även lämnat en fas i livet bakom oss. För dem känns det antagligen som att hela livet ligger framför dem. För mig känns det mer som om livet går in i en annan fas och det är dags att forma en ny identitet, där föräldraskapet inte står lika mycket i fokus.
Nu är det dags att se nya möjligheter då jag inte behöver anpassa mig till barnens tider och aktiviteter, eller skynda mig hem efter jobbet för att gå ut med Molly. Nu kan jag gå och träna på gymmet direkt efter jobbet, åka till fjällhuset när som helst utan att ta hänsyn till skollov, umgås med vänner vars barn också flyttat hemifrån
Nu kan jag bo i sommarhuset hur mycket jag vill under vår, sommar och höst, det går ju faktiskt att pendla till jobbet därifrån.
Såklart vill jag hålla kontakten med barnen och hjälpa dem både ekonomiskt och praktiskt om det behövs. Det finns inget mysigare än att bjuda sina vuxna barn på middag på restaurang eller varför inte en resa till Grekland. Jag vill visa att vi finns där för dem, men också att vi, jag och Anders, har ett eget liv. Jag försöker att inte peppra dem med allt för många frågor, kanske berättar de saker spontant om jag pratar om saker i min vardag som jag tror kan intressera dem.
Jag försöker inte att älta i barnens uppväxt, mitt föräldraskap och saker som jag “borde ha gjort annorlunda”. Jag tror att vi har gjort så gott vi kunnat och försöker landa i den tanken. Hur som helst är det för sent att ändra det som varit, däremot kan jag påverka hur min vuxenrelation med barnen skall se ut.
Jag pratar med andra i samma fas i livet och hör hur de hanterar barnens utflytt. Det känns skönt att känna igen sig i det någon annan berättar. Jag känner inget dåligt samvete över att jag faktiskt tycker att det är riktigt skönt att det bara är jag och Anders här hemma nuförtiden och att ha lite mer eget utrymme både i hemmet och i livet. Med det sagt så är det superkul när barnen kommer hem över helgen och man får rå om dem en stund.
