Senhösten är en underskattad årstid. Nu när den är här på allvar och de sista ”säsongsmåsten” i trädgården är gjorda känner jag att min kropp och själ andas ut på en lång utandning. Jag tror att de flesta av oss som gillar att hålla på i trädgården har en liknande känsla. På våren andas vi in lika glädjefullt som vi andas ut på hösten. Så känner jag i alla fall. Det finns mellanrum i mitt liv som är viktig, senhösten är ett sådant mellanrum. Ett mellanrum som inte är uppstyrt av (även lustfyllda) måsten. Det handlar mer om dagsformen, lusten och vädret som styr vad jag företar mig. Att kliva in och ur årtidsrummen och mellanrummen är den vågrörelse som är själva livet, som jag inte vill vara utan. Nu lutar jag mig tillbaka i senhöstens mellarum och njuter av en kopp te i soffan framför öppna spisen.
Det finns några saker kvar i vår lilla stadsträdgård innan vi kan kliva in i senhöstens mellanrum på riktigt, gräva upp de sista dahliaknölarna och ställa in utemöblerna.
Jag gick en runda i trädgården och tog några bilder av det som fortfarande blommar fast det är i mitten av november.
