Det är svårt att blogga nu, det känns ytligt att blogga om nya kuddfodral, retroköket eller om torrborstning när flödena fylls av gråtande fäder som tar farväl av sina barn för att försvara sitt land. Av hjärtskärande barnskrik av skräck när bomberna faller precis runt knuten. Av ryska demonstranter som riskerar sin frihet för att protestera mot vad deras ledare ställt till med. Så det får bli lite stillsamt härinne en stund framöver, men jag gissar att ni liksom jag ändå är fast i ett nattsvart nyhetsflöde och har svårt att ta in något annat. Ibland är det bara så här – allt annat får stå tillbaka en liten stund medan vi försöker förstå vad som händer.
Igår kväll skypade vi, Anders Ola och jag med Hanna och diskuterade det ofattbara och hemska som händer just nu i Europa. Det är bra att prata om det ofattbara både ur ett oros-perspektiv och få höra vad ens ungdomar tänker om detta, de som är uppfödda i ett tryggt och säkert land utan krig och kriser. Jag blir imponerad av Ola och Hannas perspektiv, Ola verkar har sett det komma och Hanna är imponerad av den Ukrainske presidenten, Volodymyr Zelenskyj, som på kort tid har blivit någon av en hjälte när han stannar kvar i sitt land och står upp mot de ryska styrkorna.
Det är med dubbla känslor jag skriver det här inlägget, men jag var bara tvungen att få ur mig något om detta ofattbara. Och jag vill önska er en så fin vecka det bara går, oavsett om ni firar sportlov som jag eller försöker navigera helt vanlig vardag medan löpsedlarna rapporterar från kriget. Själv har jag suttit framför svtplay sedan kriget började men kan fortfarande inte ta in det ofattbara…
Ta hand om er. <3
